Så här startade min dag:

Klockan halv tio i morse - ja, halv tio!! började Oliver jollra i sin säng... han låg och pratade ett bra tag med sina gosedjur, sen runt klockan tio hörde han att jag rörde på mig i sängen.

- Mamma?

-Ja, svarade jag.

- Hi!!

Kan det bli mycket bättre? 

 = baseball!!

Oliver är så förälskad i Ryan just nu och det är så roligt att se. Det är bara Ryan som gäller och hans liv skulle vara perfekt om bara Ryan bar på honom hela dagarna. De är så gulliga ihop.

Om Ryan måste gå hemifrån så blir han så ledsen, han gråter som om hjärtat håller på att brista och man får göra sitt bästa för att få honom att tänka på något annat. Det går snabbt över och sen är allt bra igen.

Så han är verkligen en daddy's boy just nu!!

Mamma väntar tålmodigt!  : )

Sa vi har varit hundvakter over helgen - de ar kvar annu - det ar Bruiser och Munckin, var forra hund och hans mamma. Och jag kan bara saga att jag ar sa glad att vi inte har hund langre. Inatt var de uppe klockan 4, 5 och 6. Skulle prompt ga ut pa baksidan. De gar runt varan sang i varv, sen ut i hallen genom koket och bankar pa bakdorren, sen tillbaks igen for ett andra varv, detta fortsatter till vi slapper ut dem. Sen 5 minuter senare skall de in, och en timme senare upprepas hela proceduren igen. Vi var sa irriterade och trotta pa dem!!

For att inte tala om var soffa som ar helkladdig..... fast vi har lagt pa lakan.

Nej jag ar ingen djur manniska, och det erkanner jag ocksa... jag blir bara stressad nar det ar smutsigt jamt, och far daligt samvete for att vi inte har tid med dem.

Bruiser har det jattebra hos Ryan's foraldrar och jag ar glad att vi kom pa den losningen.....

Oliver forsoker sitt basta att saga Bruiser - det blir Baaboo, och han tycker det ar jattekul att klappa och pussa pa dem......

Nu far jag daligt samvete for att jag pratar skit om dem, de ar bra hundar, bara stora och energifulla. Men jag ar allt glad att de aker hem ikvall.

Ni vet inte hur skont det ar ga utanfor dorren och ha en behaglig varme sla emot en! Inte behova dra upp axlarna under oronen och dra igen jackan for att halla sig varm..... jag blir alldeles glad i hela kroppen och vill bara fortsatta att promenera...... tyvarr maste jag ju tillbaks till jobbet, men jag tror nog att Oliver och jag kommer att halla oss utomhus nar vi kommer hem i eftermiddag!

Kan det vara sa att sommaren antligen ar har?

Jag vill tacka er som skriver kommentarer pa min blogg......

det ar alltid lika kul att logga in och se att nan faktiskt har last..... fortsatt med det..... Tack Mamma och Eva......

Och sen efterlyser jag lite mer kommentarer.... ialla fall fran allra narmaste familjen..... Pappa, Linda, Monica.... ni far garna skriva lite... Och vem som helst annars ocksa sa klart........Jag blir ju sa glad!!

Oliver har varit hemma i nästan 10 månader, han var 8 månader när han kom hem. Han var så liten och har blivit så stor, ingen bebis längre utan en tuff liten kille som går, springer, försöker att hoppa och pratar oavbrutet.

Han vet så väl att vi är hans föräldrar och är lika kär i oss som vi är i honom. Finns inget bättre än när han kommer springande med armarna uppåt och skriker - Mamma! - när man hämtar honom hos Lena. Och han står och studsar i soffan när Ryan kommer hem på kvällarna.

När man ser tillbaks på den här tiden så har han anpassat sig något otroligt bra, vi hade aldrig några direkta anknytnings problem. Visst sörjde han i början och var förvirrad, det märktes, men vi har aldrig haft några allvarliga problem som man kan höra talas om.

Han är en härlig liten kille; glad, envis, nyfiken, trotsig, kramig, smart, rolig - jag kan fortsätta länge till. Han är vårt allt och det finns inget vi inte skulle göra för honom.

Man tror inte att barn i den här åldern kommer ihåg något från när de var riktigt små, och jag tror inte att de kommer ihåg mycket konkret, men visst finns det minnen där, det har vi märkt.

Vi har en Sesame Street video med mycket barnsånger på, en utav sångerna är en spansk godnattvisa.. och varje gång den sången spelas så börjar Oliver gråta. Och det är en riktigt ledsen gråt också med stora tårar som rullar. Då spolar vi fort förbi.....

Det är säkert en sång som de spelade eller sjöng för honom i Guatemala innan han kom hem, och på någon nivå kommer han ihåg, och blir förvirrad och ledsen.

Vi pussar och kramar honom extra när det händer - vi spelar den inte med flit, men ibland glömmer vi bort för det har varit ett tag - och man blir faktiskt ledsen själv, för hans skull.

Men det är väldigt intressant att se att så små barn faktiskt har minnen.... och det skall bli intressant hur detta visar sig när han blir äldre.

En sån här fick jag i mors dags present. Den heter Child of my Heart och läser så här:

Child of the world,

Into my heart you came -

Bringing sun into my life,

Making family our name.