Oliver har varit hemma i nästan 10 månader, han var 8 månader när han kom hem. Han var så liten och har blivit så stor, ingen bebis längre utan en tuff liten kille som går, springer, försöker att hoppa och pratar oavbrutet.

Han vet så väl att vi är hans föräldrar och är lika kär i oss som vi är i honom. Finns inget bättre än när han kommer springande med armarna uppåt och skriker - Mamma! - när man hämtar honom hos Lena. Och han står och studsar i soffan när Ryan kommer hem på kvällarna.

När man ser tillbaks på den här tiden så har han anpassat sig något otroligt bra, vi hade aldrig några direkta anknytnings problem. Visst sörjde han i början och var förvirrad, det märktes, men vi har aldrig haft några allvarliga problem som man kan höra talas om.

Han är en härlig liten kille; glad, envis, nyfiken, trotsig, kramig, smart, rolig - jag kan fortsätta länge till. Han är vårt allt och det finns inget vi inte skulle göra för honom.

Man tror inte att barn i den här åldern kommer ihåg något från när de var riktigt små, och jag tror inte att de kommer ihåg mycket konkret, men visst finns det minnen där, det har vi märkt.

Vi har en Sesame Street video med mycket barnsånger på, en utav sångerna är en spansk godnattvisa.. och varje gång den sången spelas så börjar Oliver gråta. Och det är en riktigt ledsen gråt också med stora tårar som rullar. Då spolar vi fort förbi.....

Det är säkert en sång som de spelade eller sjöng för honom i Guatemala innan han kom hem, och på någon nivå kommer han ihåg, och blir förvirrad och ledsen.

Vi pussar och kramar honom extra när det händer - vi spelar den inte med flit, men ibland glömmer vi bort för det har varit ett tag - och man blir faktiskt ledsen själv, för hans skull.

Men det är väldigt intressant att se att så små barn faktiskt har minnen.... och det skall bli intressant hur detta visar sig när han blir äldre.