Vad kul med kommentarer....... och inte bara från familje medlemmar ser jag..... jättekul, nur har jag mer bloggar att läsa också!!

Vi hittade en ny favorit mat idag...... varm korv!! Oj oj oj så gott det var.... han åt nästan en hel korv och jag kunde inte leverera uppskuren korv fort nog....... jag tror till och med han morrade åt mig en gång när jag gick för nära hans kära korv!!

Jag kan inte få ordning på dessa bilder, men iallafall...... en av bilderna visar hur mycket leksaker Oliver har, en hel del tycker jag med tanke på att han bara är tio månader....  dessvärre roar sig Oliver med helt andra saker hela dagarna.......

Min kära mor påpekade idag att det är bara hon som skriver kommentarer på min blog. Lite tråkigt tycker jag också. Ni som läser får gärna lämna en liten kommentar nån gång. Iallafall för att tala om vilket vackert och begåvat barn jag har.  : )

På torsdagar "jobbar jag hemifrån".  Jag är ganska effektiv på jobbet och kan faktiskt göra mitt jobb på fyra dagar i veckan, men det tänker jag ju inte tala om för dem på jobbet. Så idag när jag "jobbade" hemifrån; detta är vad jag gjorde....

Så här ser det ut när man lämnar en liten herre för sig själv i två minuter......

För ni som känner mig vet ni att jag inte gråter speciellt mycket, och kanske inte alltid är så känslosam. Men på senaste tiden har jag blivit väldigt blödig, jag blir lite tårögd när jag tittar på bilder av Oliver när han var liten osv. Jag sitter och läser på adoption.com och läser om alla oroligheter som pågår i Guatemala just nu, som det set ut nu kommer alla adoptioner att stoppas den 1:a Januari, och jag är så glad att vi fick hem Oliver när han kom.

Idag när jag satt och läste på en adoption blog såg jag världens bästa nyhet. Det är en kvinna som har bott i Guatemala i 14 månader, hon fostrar sin egen adoptiv dotter, det är ganska vanligt att göra det när man vet att det börjar närma sig att barnet kommer hem. Men den här familjen har stött på sådana motgångar och det var inte ens säkert att dottern skulle få komma hem. I 14 månader har hon bott där nere själv med sin dotter, inte vetat när eller om de skulle få åka hem. Idag läste jag att de äntligen har kommit ut ur PGN och hoppas få komma hem runt slutet av November. Jag blir tårögd när jag läser sånt. Jag kan inte ens börja att försöka förstå allt som de känner just nu.  Men, vilken bra nyhet!!